Morfin please

Tredje dagen av fyra med cellgift för den här gången. En aning mer uppåt. Träffade på en patient jag pratat med tidigare. Sån energi, så positiv, jag fattar inte hur hon gör. Jag bara maler ner mig och flyr med morfin så fort det går.

Det var längesen jag inte kände behov av morfin, det kunde jag försvinna en stund på, men ikväll känns det helt överfödligt att ta, jag har inte ont alls. Inte ens det psykiska suget är där tillräckligt för att jag ska unna mig en stunds flykt. Så många sprutor har jag ju inte.

Fick dietistråd idag, jag äter ju inget. Vill inte, har inte lust, har inte lust på livet. Jag ska göra nytt försök med näringsdryckerna, se om tarmarna kan tolerera dem om jag dricker långsamt. Det var svårt att dricka långsamt, för de är så himla goda.

Mycket mer blev det inte idag. Jag blir snortrött av taxiresorna så idag låg jag i sängen flera timmar efteråt.

Ge mig knark

Dagens tristess börjar övergå i depression och ångest. Snälla, ge mig bara nåt jag blir harmonisk av, ge mig knark.

Morfinet funkar som det ibland, men jag ska inte slösa med sprutorna, de är ju till för smärtor, och jag vill inte sitta här med smärtor och inget morfin. Sen tar inte morfinet alltid som jag hoppats, hela harmoniska effekten kan utebli.

Klurar på vilken av alla andra mediciner som står här som kan vara lönt att hälla i sig. Jag har inte mer tålamod. Jag vill bara att livet ska vara bekvämt nu. Ge mig knark.

Matta dagar

Idag har jag inte gjort nånting, jag orkar inte, kommer inte igång. Lyckades hänga tvätt iallafall. Och nu tror jag att jag är hungrig, ska bli spännande och se om jag får i mig pastan.

Alla dagar är matta. Jag kommer inte igång, går och släpar. Smärtorna har jag fått någorlunda ordning på, så det är inte de som stör mest. Det är nog bristen på matlust som sänker mig. Helst vill jag inte äta alls.


Att äta är bara ett arbete nuförtiden. Ett måste. Allt kretsar kring att få i mig mat. Passa på när jag känner lite hunger, nu nu, missa inte chansen.

Sen krånglar magen efter all strålning. Så är det inte mat timmarna går ut på så är det att försöka skita. Eller stå ut med att vara fjättrad vid toan några timmar då och då.

Vad är det för liv jag har kvar? Det slukas fullständigt av mat och bajs.

Obotlig

Jag började på en cancerblogg samma dag jag fick beskedet. Sedan dess har jag haft fullt upp med kriser, behandlingar, gråt och ångest. Så det blev inget bloggande. Nu är cancern i en annan fas, obotlig, och jag gör ett nytt försök att dela med mig av känslor och vad som sker inne i en ung människa som vet att den ska dö snart.

Det började med livmoderhalscancer, rätt så avancerat stadie, men botbar. Jag hade inga tvivel om att bli frisk, jag skulle bara igenom ett helvete. Jag hann vara frisk 2-3 månader, sedan var den tillbaka. På samma plats, en klump på några centimeter. På några veckor var den 5 centimeter. Det pratades om en jätteooperation, men det gick inte, för stor tumör. Alla chanser under några få veckor från det nya beskedet, sket sig.

Så nu ska jag dö i min cancer. Läkaren säger inte när. Ingen vet det säger hon.